Det er et yndigt land

Jag hade några möten på Sjælland häromhösten och såg i kalendern att jag skulle hinna ut och träna på cykel ett par timmar under en morgon. Beslutet togs att racercykeln skulle packas med. Trots att jag hört att man i Danmark har en helt annan syn på cykeln och cykling, var jag ändå inte förberedd. Man kan inte, utan att själv ha provat, i förväg förstå att skillnaden kan vara så stor.

Jag vill således försöka sammanfatta känslan att cykla där det fungerar att cykla. I varje trafiksituation märker man att någon har tänkt till. Cykelbanorna är oftast inte bredare än i Sverige, men asfalten och underarbetet är av samma kvalitet som på vägarna.

Inne i städerna är gångtrafiken separerad. Längs de större landsvägarna finns inte en cykelbana utan två. En på var sida för respektive färdriktning. Vid varje korsning upptäcker man som svensk med förvåning att man faktiskt kan fortsätta på cykelbanan, utan att stiga av cykeln. Inte heller behöver man släpa cykeln över vassa trottoarkanter.

Cykelbanorna upphör inte plötsligt för att sedan återuppstå ur tomma intet. De verkar dessutom sopas regelbundet. När du cyklar på en cykelbana som löper längs en huvudled stannar bilisterna med väjningsplikt och väjer före cykelbanan istället för över cykelbanan.

Køge kommunes gubbar var ute och gjorde underhåll på ett par ställen. Då valde de att med lastbilen blockera endast en tredjedel av cykelbanan. I Sverige låter man konsekvent underhållsfordon blockera hela cykelbanan så att det inte blir märken i gräset.

Kort sagt. Det går att cykla på cykelbanan. Cyklisten blir bekräftad istället för förnedrad. Det går även att cykla säkert i 30 km/h. Det går också att cykla på cykelbana med 23 mm racerdäck utan att ständigt oroa sig för punktering.

Hotellet i Køge som jag bodde på besöktes av tre kategorier eller kundgrupper i ungefär lika delar. Det var affärs-resenärer, konferensgäster samt slutligen touringcyklister från diverse länder, samtliga i övre medelåldern. Det är inte konstigt att vi på svenska hotell endast möter de två första kategorierna. Den tredje kategorin har i Sverige offrats eftersom vi har accepterat att ”den heliga bilen” skall ha tillgång till 25 % av hushållens intäkter. Detta är ju hushållens eget val.

Den tråkiga följden av detta är dock att bilarna tagit över nio tiondelar av stadsbilden i Sverige. Så länge det är på det viset kommer väl ingen hit frivilligt och betalar dyra pengar för kost och logi för att cykla på sin semester?

Sveriges bilister väntar på att ge dem ett varmt mottagande, och jag lånar ett av mina favoritcitat ur Lucky Luke, när banditen Joe Dalton förberedde sig för eldstrid och yttrade: ”Om dom kommer - omkommer dom”.

Men Danmark - Det er alligevel et yndigt land.

Norsk frihet

På 1970-talet var Sverige ett av världens absolut rikaste länder. Kände vi oss rika?
Nej, eller kanske, men i så fall bara om man åkte utomlands. Eftersom vi faktiskt var rika, blev det socialdemokraternas roll att dämpa våra frestelser, reglera våra friheter, styra våra tankar och aktiviteter. Det var med andra ord tagelskjortan på.

Vill du studera fenomenet igen är det bara att ta bilen och köra runt lite i Norge och förbluffas över den stora rikedom du kommer att få se. Norrmännen tjänar nämligen betydligt mer än oss, och betalar mindre i skatt. De äter dock lika påvert som vi gjorde på 70-talet, och kör förbluffande ofta omkring i gamla rishögar. De betalar mer för bränslet, och var och varannan mil åker det iväg 18, 24 eller 36 kronor i vägavgifter.
Dessa avgifter betalas vare sig för trängseln, eller för den väg de åker på. Den vägen är nämligen ofta obefintlig. De betalar för en väg som kanske kommer att byggas någon gång i framtiden. I Norge breder nämligen civilisationen ut sig enligt följande principer:

Först låter man kreaturen trampa upp en stig, som med tiden får en beläggning som faktiskt brukar hålla ganska god kvalitet. Det är ofta riktigt släta vägar, men smala, och inte särskilt raka.
Sedan kommer det upp kameror som bötfäller dem som kör för fort, vilket vanligen betyder 61 km/h eller mer.

Därefter sätter man upp en bomstasjon som drar in pengar till Statens Veivesen. Den tillåtna hastigheten har på dessa sträckor ofta ökat till hela 80 km/h.
Slutligen byggs det en väg värd namnet, men det är alltså det sista som händer, och
99,8 % av det norska vägnätet har ännu inte uppnått detta stadium.
När detta har hänt kan man på mötesfria fyrfiliga vägar komma upp i hisnande 100 km/h. Det som krävs för att norrmännen ska få detta förtroende är att vägen håller en världens allra hårdaste standarder som också påbjuder stolpar med urstark LED-belysning var femtionde meter.

Ytterst få vägar når som sagt detta sista stadium. Idag är dock många av vägarna försedda med avgifter, och de flesta har fått sina fartkameror. Det finns således gott om vägar som har nått det andra eller det tredje stadiet. Jag talar således inte alls om småvägar, även om de ser ut som småvägar. Mina erfarenheter är baserade på att köra omkring på norska riksvägar och europavägar.

Fortsättningen av E16 mellan rikets två största städer, Bergen och Oslo, saknar också på flera ställen mittlinje eftersom en bil inte skulle kunna få plats i det utrymme som blir kvar på respektive sida om linjen.
På en av våra Europavägsövergångar, E16 mellan Värmland och Hedmark kan ni vänta er följande scenario. Först passerar ni ett tomt tullhus, (det svenska), sedan kommer det en skylt som säger att ni nått riksgränsen. Därefter står det Noreg / Norge och efter en rigorös norsk tullkontroll kan ni åter gasa upp till hela 60 samtidigt som mittlinjen försvinner. Just då märker ni att någon kättersk norrman har varit brav nog att klottra texten WELCOME TO NO WAY på vägbanan. Stortinget samt Statens Veivesen har troligen att utlyst en Fatwa mot denna hädiska illdådare.

E16 utan mittlinje mellan Oslo och Bergen, foto författaren

Personbilar kan ändå mötas någorlunda obehindrat, men möter man en buss eller en lastbil är det bara att köra ut på gräset eller gruset och låta den tyngste passera. Skulle två tunga fordon mötas är det upp till de två förarna att lösa det. Det finns på många ställen inga färdiga lösningar för denna situation.
I ärlighetens namn bör jag tillägga att när vägen är så här smal brukar det inte vara så tätt med vägavgifter.

Vår egen tid i rikedomen brukade vi kalla Förbudssverige. Vi var ett världssamvete, och dessutom var våra politiker alltid först med att komma på ett förbud mot något som kunde vara farligt för oss själva. Denna mantel är lyckligtvis kastad, men vi kastade den bara över kölen, och där satt Gro Harlem Brundtland redo att fånga den, och förvalta denna stafettpinne som sedan vandrat sicksack mellan de norska politiska blocken.
Vill du återuppliva mera gamla minnen är det bara att ta in på ett norskt hotell. Norska hotell är glassiga byggnader, i total avsaknad av personlig service. Betala sedan 100 kronor för en flaska mellanöl från minibaren, och knäpp på NRK.
Debattörerna på TV:n, (det är i princip alltid debatter), brukar vara engagerade men kontrollerade. Att staten skall ta hand om hela människans frihet, för att sedan portionera ut den igen i hälsosamma doser verkar alla vara rörande överens om. Debatten handlar mer om hur stora doser frihet det norska folket tål innan det blir häslovådligt.

Betänk vilket ansvar det ändå är att träda fram och ta på sig ett politiskt uppdrag i ett sådant land. Som statsminister är du ytterst ansvarig för varje enskild individs handlingar.
Ditt arbete blir således att kontinuerligt förhindra samtliga dödssynder hos 4,9 miljoner inbyggare.
Det säger sig självt att det inte går. Vi klarade det inte i Sverige under vår så kallade storhetstid, och de norska politikerna klarar det inte heller.
Men de försöker. Det är accis, bensinskatt, bomstasjoner. Det är skyhög alkohol- och tobaksskatt. Det är sockerskatt och fettskatt. Det är vinterdäckslag, och dubbdäcksavgift. Tobak får inte synas, utan säljes bara till dem som kan pricka ett av de märken som finns bakom skåpsdörren. Bingo för Marlboro! Nötkött vet jag inte hur de beskattar, eller om de lyckas få den fem gånger så dyr ändå?

Oavsett hur dyrt köttet är finns det ändå knappast någon som kan laga till maten. Som besökare i detta land ska man köra med säkra kort. Pizzan brukar bli lyckad och går ibland att få till och med under 200 NOK.
På ett av de stora kedjehotellen intill flygplatsen i Bergen klarar köket däremot inte av att steka upp en hamburgare. Att ta betalt för den som om den vore en filé Mignon klarar dock serveringspersonalen galant.

Talar man med Ola Nordman om politiken så märker man tydligt av att en stor del av indoktrineringen fungerat.
Ola är dock väldigt stolt över att norrmännen klarar sig själva. Att de klarar av att hålla landet fritt, och utanför EU. Medborgarna i Norge värnar nämligen sin frihet.
Problemet är bara att varenda EU-regel går igenom i Norge precis som i Sverige, och alla andra EU eller EES länder.
Ett annat problem är att Norge följer dessa direktiv långt bättre än de flesta EU-länder.
Ett tredje problem är att de norska politikerna är bäst i världen på att sy ihop nydesignade tvångströjor av alla de slag.

Den enda de har kvar, utanför EU, är att de löper större risk att åka fast i tullen. För tullen finns kvar.
Den norska tullen är verkligen på hugget och ransonerna är av det gamla storleken, precis som på den gamla goda tiden. Se där ett spänningsmoment och folknöje som gått förlorat i Sverige.
Men synderna finns kvar. Norrmännen flyttar bara sina inköp till svenska gränsen. Frosseriet, liksom lättjan och vällusten flyttas också till resmål som Thailand, Cypern, Kreta och Turkiet under semesterperioderna.

Sedan kom tyvärr sommaren 2011 ett bevis på det omöjliga i politikernas uppgift. Ett bevis som ingen av oss ville ha. Det går inte att kontrollera alla människor. Det kan när som helst komma en vred galning som lurar alla och ställer till med stor tragedi, och mot detta hjälper varken styrmedel, skatter eller avgifter.
Men i Norge finns mycket annat också. Saker som är helt gratis. Du upplever fantastisk natur, i en ren miljö.
Maten är förvisso uselt tillagad, ölen är dyr, servicen är av typen gör det själv, men alla är egentligen mycket vänliga. De flesta människor låter dessutom glada när de talar. I Norge slipper man höra förnumstigt långframitrutenspråk. Norges befolkning har dessutom färre nivåer eftersom de aldrig införde något eget adelssystem. Under landets långa och skiftande historia var det oftast danskar som fick lov att representera överklassen. Jag menar inte att Danmarks eller Sveriges historia är en belastning, för det är den inte.
Men i ett land utan överhetshistoria, som inte varit fritt lika länge finns det en glädje och en fräschör.

Det finns en naturlig och sann glädje att vara en del av detta land, som inte för så länge sedan blev fritt från sina stöddiga grannar.
Den syttende mai kan vi absolut vara avundsjuka på dem, för den stämningen går inte att återskapa i världens äldsta kungadömen.

Se på fasen, efter en lite lång inledning fick jag detta till att handla om norsk frihet i alla fall!