Svenska medier produceras i Stockholm av stockholmare och handlar till största delen om Stockholm samt om stockholmare.
Med ovanstående stockholmare menar jag framförallt relativt nyblivna stockholmare. Det finns en del vanliga stockholmare också, och mot dessa har jag konstigt nog inte utvecklat samma allergi. Riktiga stockholmare beter sig oftast som folk gör mest. De kan till och med påvisa spår av humor. De kan dessutom ofta vara nyfikna på landet omkring dem.
Problemet är att de vanliga stockholmarna bara är en liten minoritet i Stockholm. Den stora delen av stockholmarna består av de nyblivna, som också oftast lider av hybris. Vi skulle kunna kalla dem för stockholmningar för att skilja dem från riktiga stockholmare. Stockholmningar är ofta komplexfyllda individer.
De har ofta flytt från småstäder som de inte kännt sig hemma i. Genom att lyckas i Stockholm hoppas de kunna hämnas på hela den avskyvärda landsorten. Det som inte är optimalt för oss vanliga svenskar, att dessa ynkliga människor idag dominerar stora delar av våra medier, myndigheter, kulturscener, vårt näringsliv samt vår politiska scen.
Särskilt de stockholmningar som kommer från Mälardalen, Bergslagen, Närke, Östergötland samt södra Norrland kan ha en förmåga att anpassa sig blixtsnabbt till förhållandena i vår enda futtiga storstad. Om någon av dem sedan tillåts komma i maktställning, är denna på Kafka-vis, så till den grad, förbittrad över sin uppväxt, att hela landet ska behöva lida för det. De anser sig redan ha sett båda sidorna av landet. De har först famlat i blindo i den jämngråa landsorten, eller förorten, för att sedan ha skådat ljuset i Stockholm. Eftersom Kumla var en hemskt trälig stad att växa upp i, måste ju hela Sverige vara lika träligt. sic!
Sic. Det var fel av mig. En stockholmning från Kumla slutar säga "trälig" långt före denna flyttar till Stockholm.
Det finns andra stockholmningar också, men de är ofta mer beskedliga. Folk från syd, väst, längre norrut och från öarna är nämligen lite bättre impregnerade. De medger ofta att de är i Stockholm mot sin vilja eftersom det är för dåligt med arbeten i Skara, Slite eller Lycksele. De vill till skillnad från de andra inte gärna tala illa om sin forna hembygd.
Jag söker här fördjupa mig i den värsta kategorin av stockholmningar. Den första kategorin. Det är de som aktivt försöker utplåna sin egen ungdom och sin identitet genom att komma på ett eget språk.
Nu avser jag alltså i text försöka beskriva hur eländigt dessa stockholmningar låter när vi stackars lantisar behöver höra på dem. Deras språk hade alltså inget namn ännu. Jag föreslår att vi helt enkelt kallar det stockholmningska.
Om ni undrar hur det låter så är det mest så som reklamen på radion eller teven. Om ni smyglyssnar på två fyraåringar som leker med barbiedockor, kan ni också få en inblick i detta eländiga språk.
Språket låter eländigt, konstlat och fult. Det är inte fult för dem som talar det, men det är hemskt för oss som måste höra det.
Stockholmningar kan absolut inte tillåta några tjocka konsonanter. Allt språk ska krystas fram genom att man pratar så långt fram i truten som bara möjligt. Vokaler får inte vara öppna, utan må vara möjligast slutna. Det viktigaste är dock att konsonanterna är tunna som spindelväv och satta så långt fram i munnen som möjligt.
Jag sade ju tidigare att jag är allergisk mot dem. Det är jag också, så länge de pratar svenska. När de sedan ska prata andra språk på deras Reinfeldtskt "vårdade" vis uppstår däremot en alldeles underbar komik. Att höra stockholmningar göra bort sig på engelska är nästan det bästa jag vet.
"Vi käär abååt de littel piipel" sagt av uppblåst vörldvajd BP-chef
"Iii amm toottalli innosent" sagt av imbecill stockholmninsk Astra-chef
"Vi hävv disgust" sagt vid ett nyligt statsbesök av allas vår före detta täbybo
Iband är dessa varelser medvetna om sitt problem med deras "straxnorromsjöarna" konsonant-tunnhet. Detta leder då och då till de allra mest fabulösa stockholmningska hyperkorrektioner.
En stockholmare eller en stockholmning klarar i regel inte av att uttala ordet viking på engelska.
De säger då "waiking", medvetna om att de allt som oftast pratar åt helvete för långt fram i truten. Detta är god 08-komik. Rikstäckande komik, tack vare TV4, Sverigesradio, SVT och naturligtvis ända ner till djupaste, lägsta Viasat! Stockholmningar är alltså benämningen för dessa våra deskriptiva, landsortens belackare. De själva tror att de verkar smarta, alltmedan vi andra vet att de bara är patetiska.
Stockholmningar har dessutom, i all sin förnumstighet, en tendens att överanvända bokstaven "u". Det är desvärre ökänt att värmlänningar och skaraborgare gärna överanvänder bokstaven "ö". Egentligen är det inte sant. Dessa västliga dialekter har helt enkelt flera "ö". Förutom "ö" finns det även ett annat ljud, nämligen "ô".
Att försöka förklara skillnaden för tondöva människor är ganska meningslöst, så vi hoppar helt enkelt över det. Vad jag däremot vill komma till är att det som stockholmningar är allra mest rädda för är att bli avslöjade som de bönder de egentligen är. De flesta av oss svenskar är bönder eller lantarbetare om man går tillbaka två generationer. Detta faktum vill inte stockholmningar veta av.
Vad kan vara mera bonnigt än att uttala ett "ö" som inte borde vara ett "ö"? För att undvika detta, har stockholmningar under de senaste decennierna börjat gardera sig. De uttalar helt enkelt inga korta ö-ljud över huvud taget.
Om någon av dessa stackars män i skor ska in och röntgas, säger de hellre att de ska in och runkas.
I Stockholm är det nämligen helt i sin ordning att vara sexuellt avvikande, bara man inte blir avslöjad som stammande ur bondesläkt. De långa ö-ljuden behåller de däremot. Det finns nämligen vissa i Norrbotten som i riktig dialekt har omvandlat långa ö-ljud till u-ljud. Frågan är då om det inte rentav kan vara bättre att chansa på ö-ljud i dessa fall så slippa bli tagen för att komma från Piteå.
För att ingen skall känna sig felaktigt utpekad bör jag nog även nämna att det i vårt land också finns ett flertal dialekter som har korta u-ljud där det orden stavas med "ö". Rospiggar och göteborgare är typexempel på detta. De talar då till skillnad från stockholmningarna dialekt. Stockholmningarna däremot, lever i villfarelsen att de talar perfekt rikssvenska.
Som repetition kan nämnas att perfekt rikssvenska för dem innebär; spindelvävstunna konsonanter långt framme i truten samt diffusa vokaler, med en speciell misshandel av bokstaven "ö". Detta kombineras sedan med fruktansvärda uttal på både engelska och tyska. Stockholmningar är dessutom oftast fullständigt bortkomna när de hör svenska dialekter, eller tydligt talad norska och danska.
Skulle ni vilja ha hörövningar är det bara att slå på SR:s flaggskepp P1, och invänta något av de lite mer pretentiösa programmen innehållande teaterkritik. Där finns bland många andra en fnulig figur som heter Hannes Fossbo. Han tror att han låter intellektuell när han beskriver "murkret" i Shakespeares pjäser. I själva verket låter det som om han befinner sig i en sandlåda i Enköping. Han är dock i gott sällskap. Programledaren har redan hälsat oss "Välkomna till det fursta av hustens program., men innan vi burjar ska vi..."
Bonniers TV4 är också en källa att ösa ur. Damerna som säljer skönhetsmedel, kläder eller tvättmedel i avsnitten mellan de relativt korta filmklippen. Jag menar de där som har hittat på en helt ny "formula". De talar alltid flytande stockholmningska, liksom de flesta övriga aktörer i den sköna staden Stockholms reklamvärld.
Och vi stackars medborgare väntar bara på att Bryssel och Frankfurt ska ta över så att vi någon gång slipper detta förtryck från alla Stockholms nyinflyttade strebrar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar