26 sep. 2013

Genomfartslandet

Tyvärr använder de flesta nordbor Tyskland endast som ett genomfartsland. Kanske märker de i alla fall hur väl det fungerar i just denna funktionen? Förutom att det tidvis är för mycket folk på vägen samtidigt så måste nog de flesta hålla med om att för en bilist är det en dröm att vara på väg i detta land.
Tyskarna är ett ordningssamt folk, och det förtroende som deras politiker visar dem, tar de hand om på bästa sätt.
Så gott som alla tyskar kör bil på samma förutsägbara sätt. Man sparar inte sina blinkers till högtidliga tillfällen, utan använder dessa om man planerar att svänga, byta fil, eller när man skall lämna en cirkulationsplats.
Ser man ett hinder varnar man dem som kommer bakifrån med varningsblinkers. Denna välfungerande kommunikation är för övrigt förbjuden i Sverige, eftersom man här inte får använda varningsblinkers under färd.
I Sverige har vi alltså utredare, förslagsställare och lagstiftare, som själva inte har en aning om hur man gör trafiken säkrare. Tvärtom försöker de aktivt att försämra säkerheten.

När folk i Tyskland kör bil, då gör man just detta. Med detta menar jag att man kör bil, utan mobiltelefon, utan farthållare och med radion påslagen, eller åtminstone med radions trafikmeddelandetjänst aktiverade. Är det ledigt i högra filen? Ja då blinkar man och går in i den högra filen. Bakifrån kan det komma någon som har bråttom, och då vill man inte ligga ivägen. Backspeglarna slits faktiskt heller inte ut av att tyskarna använder dem, kanske tio gånger mer än vad svenskarna gör.
Informationen i radion är förstklassig. Lyssnar man på den trafikinformation som kommer direkt efter nyheterna varje halvtimme får man väldigt bra information. Detta förutsätter i och för sig att man har rätt kanal inställd. Du skall höra på den nordtyska radion NDR till och med Osnabrück på A1 där du skall välja WDR. Kör också med NDR till Göttingen på A7, där du ska välja HR. Kör du i östra Tyskland börjar du även där med NDR tills du börjar närma dig Berlin. Där väljer du iställer RBB.
Sedan finns MDR för områdena söder om Berlin, BR för Bayern och SWR för Baden-Württenberg. Varje kanal har sedan ett nummer, och detta kan du välja efter eget tycke och smak.
Jag är född på 60-talet och lyssnar helst på NDR2 i norra Tyskland. Helst lyssnar jag egentligen på DLF, som är en renodlad talad kanal. Problemet är att den täcker hela republiken, och det gör tyvärr trafikinformationen också. Då får man inte den pricksäkra information som man behöver för att undvika timslånga stopp, utan bara en överblick över läget på vägarna i hela republiken.

Riktigt moderna människor har ju givetvis allt detta i sina navigatorer. Till er säger jag ingenting. Ni vet ju redan allt.
Själv tycker jag att Europa ska upplevas med den lilla gnutta osäkerhet som kartnavigering och talad information ger. Ska det bara vara bekvämt kan man väl köpa en flygbiljett.

Jag har läst någonstans att samiskan är det språk i världen som har flest unika ord för att beskriva snö. Tyskan är troligen det språk i världen som har flest unika ord för att beskriva bilkö. Jag hoppas inte att du kommer behöva lära dig alla som finns. De vanligaste är Stau, Stockender Verkehr, Reihe, Schlange, zäh fließender Verkehr, och Stop-und-go. Förutom dessa finns det många dialektala varianter samt slanguttryck som radiorösterna tar till för att bryta tristessen, både sin egen och trafikanternas.
När man kör av motorvägen är det i regel inga problem att hitta fina oaser av lugn och gemyt. Varje större by har ett fint pensionat eller ett hotell med Bierstube eller Biergarten.
De kan inte servera allt, men de kan så gott som alltid med stolthet servera god traditionellt lagad mat och lokalt bryggt öl, eller ett vin från trakten. Detta är fan så mycket mer än vad vi klarar av i Sverige.

Känner du dig osäker eller har bråttom, är det kanske lite enklare att hitta motsvarande tjänster utan att lämna motor-vägen. Det är lite dyrare, och inte lika genuint, men det är billigare och bättre än det du med lätthet kan hitta i Sverige.
Apropå billigt. När jag och två kollegor var i Tyskland skulle en av mina mindre beresta kollegor köpa en av rundorna i baren. Det tog tid, då flickan i baren talade tyska och min kollega talade engelska. De hamnade i alla fall i krångel med betalningen. Flickan sade vad det kostade, kollegan uppfattade priset, men hävdade bestämt att han ville betala för alla. Flickan upplyste honom på tyska att det var för alla, men han kunde inte förstå det. För tre euro får man väl maximalt en öl, inte tre? Han upprepade sin önskan och hon upprepade sitt svar. Slutligen frågade han; How much is one beer?
Då höll flickan upp ett pekfinger och röt EIN EURO!!
Detta löste knuten och hon fick en femma för de tre ölen.

I Tyskland föredrog jag tidigare de mellersta och de sydliga delarna av landet. Kanske mest för att norra Tyskland är ganska likt Skåne och Danmark. Det kändes som att det blir lite mera ett annat land där det blir kuperat. Detta har visat sig vara en missbedömning, eftersom smultronställena finns där på samma sätt. Det är bara naturen som är lite plattare. Städerna är inga skånska städer även om det ibland finns gemensamma drag i korsvirket.

På en vanlig tysk vägkarta står det dessutom markerat vilka städer som är; Sevärda, Värda en omväg eller Värda en resa.
I Tyskland är inte lokalpatriotism något fult. Bor man i Freising två mil från München så bor man inte i München. Man är inte heller boende i en förort. Man bor i Freising - Punkt! Till en utlänning kanske freisingbon säger att denne bor i närheten av München, men bara just för att utlänningen ska förstå.
Att bruka jorden och producera livsmedel är inte heller något fult. Att vilja bevara traditioner i vardagen är också helt rumsrent. Man behöver inte heller skämmas för att man inte bor i landets metropol. Ingen gör det eftersom alla tyskar har en egen uppfattning om var denna metropol ligger.

Att något är modernt betyder för en tysk endast att det är modernt. Det finns ingen positiv underton i ordet. Det moderna är övergående, men det gamla kan man alltid söka sig tillbaka till och lita på. I Tyskland är det accepterat att använda modern teknologi i telefoner, datorer och bilar.
Det är dock inte lika självklart eftertraktat att bo i moderna städer eller byar, eller i moderna hus med inredda med moderna möbler.

Jag måste dock ta med ytterligare en anekdot som visar på tyskarnas organisationsförmåga, och hur denna kommer allmänheten till gagn. Det största evenemang jag någonsin bevittnat i Tyskland var Europas Stora Pris i Formel 1, som det året gick av stapeln på Nürburgring. Efter målgången och prisceremonin var det 140.000 åskådare som helt plötsligt och nästan samtidigt insåg att de inte hade lust att stanna kvar på platsen. Det här blir intressant tänkte jag. ”Klockan är över fyra på eftermiddagen, och vi har nästan 100 mil hem. Sedan tar det väl två timmar innan vi är ute från parkeringen...”
Ja jag extrapolerade lite. I Sverige tar det 45 minuter att få ut bilen från parkeringsplatsen efter en helt vanlig hockeymatch.
När vi så vandrade mot bilarna hörde vi en högtalarröst som upplyste oss om att oavsett avsedd färdriktning måste alla följa polismans anvisning tills anvisningarna upphör.

Vi hade nog tur. Vi hade parkerat på den norra sidan om banan, och därför blev vi anvisade att fortsätta rakt ut i denna riktning, norrut från banan. Poliser måste det ha funnits gott om. Vägarna var avstängda i den motgående riktningen så att vi på små landsvägar kunde utrymma området genom att köra tvåfiligt.
En timme efter att vi satt oss i bilen hade vi kört sju mil och befann oss utanför Köln. En helt otrolig uppvisning av den tyska ordningsmakten.

Jo men den svenska polisen finns väl också tillgänglig då en elitseriematch avslutas? De hjälper i och för sig inte till med att slussa ut bilarna. Vår polis gömmer sig istället i buskarna och bötfäller de åskådare som i ren frustration trampar på gasen efter att ha stått stilla på en grusplan i 45 minuter. Här är mottot: Haffa, straffa och skicka stålarna till Stockholm.

Vad har då vi svenskar att vara stolta över? I Tyskland har de inte det likaställdhetsunderskott mellan stad och landsort som vi har. De har däremot kvar betydligt mer av det gamla jämställdhetsunderskottet mellan män och kvinnor.
En familjs inkomster sambeskattas vilket ger ett mycket dåligt incitament för två personer att söka sig ut i arbetslivet. Jag har ännu inte stött på den tyska familj där fadern väljer att vara hemma med barnen för att kvinnan ska kunna göra karriär.

Kindergarten är inte heller rumsrent i alla läger i Tyskland. Det ses av många som ett rent socialistiskt experiment från DDR. Allra värst är denna ålderdomliga syn i CSU-landet Bayern. Många bayrare är helt enkelt stockkonservativa in i märgen, men det finns absolut vanliga CDU representanter som också kan hålla tal som får oss svenskar att tänka tillbaka till tiderna före vårt tidigaste folkhemsstadium.

11 sep. 2013

Norsk frihet

På 1970-talet var Sverige ett av världens absolut rikaste länder. Kände vi oss rika?
Nej, eller kanske, men i så fall bara om man åkte utomlands. Eftersom vi faktiskt var rika, blev det socialdemokraternas roll att dämpa våra frestelser, reglera våra friheter, styra våra tankar och aktiviteter. Det var med andra ord tagelskjortan på.

Vill du studera fenomenet igen är det bara att ta bilen och köra runt lite i Norge och förbluffas över den stora rikedom du kommer att få se. Norrmännen tjänar nämligen betydligt mer än oss, och betalar mindre i skatt. De äter dock lika påvert som vi gjorde på 70-talet, och kör förbluffande ofta omkring i gamla rishögar. De betalar mer för bränslet, och var och varannan mil åker det iväg 18, 24 eller 36 kronor i vägavgifter.
Dessa avgifter betalas vare sig för trängseln, eller för den väg de åker på. Den vägen är nämligen ofta obefintlig. De betalar för en väg som kanske kommer att byggas någon gång i framtiden. I Norge breder nämligen civilisationen ut sig enligt följande principer:

Först låter man kreaturen trampa upp en stig, som med tiden får en beläggning som faktiskt brukar hålla ganska god kvalitet. Det är ofta riktigt släta vägar, men smala, och inte särskilt raka.
Sedan kommer det upp kameror som bötfäller dem som kör för fort, vilket vanligen betyder 61 km/h eller mer.

Därefter sätter man upp en bomstasjon som drar in pengar till Statens Veivesen. Den tillåtna hastigheten har på dessa sträckor ofta ökat till hela 80 km/h.
Slutligen byggs det en väg värd namnet, men det är alltså det sista som händer, och
99,8 % av det norska vägnätet har ännu inte uppnått detta stadium.
När detta har hänt kan man på mötesfria fyrfiliga vägar komma upp i hisnande 100 km/h. Det som krävs för att norrmännen ska få detta förtroende är att vägen håller en världens allra hårdaste standarder som också påbjuder stolpar med urstark LED-belysning var femtionde meter.

Ytterst få vägar når som sagt detta sista stadium. Idag är dock många av vägarna försedda med avgifter, och de flesta har fått sina fartkameror. Det finns således gott om vägar som har nått det andra eller det tredje stadiet. Jag talar således inte alls om småvägar, även om de ser ut som småvägar. Mina erfarenheter är baserade på att köra omkring på norska riksvägar och europavägar.

Fortsättningen av E16 mellan rikets två största städer, Bergen och Oslo, saknar också på flera ställen mittlinje eftersom en bil inte skulle kunna få plats i det utrymme som blir kvar på respektive sida om linjen.
På en av våra Europavägsövergångar, E16 mellan Värmland och Hedmark kan ni vänta er följande scenario. Först passerar ni ett tomt tullhus, (det svenska), sedan kommer det en skylt som säger att ni nått riksgränsen. Därefter står det Noreg / Norge och efter en rigorös norsk tullkontroll kan ni åter gasa upp till hela 60 samtidigt som mittlinjen försvinner. Just då märker ni att någon kättersk norrman har varit brav nog att klottra texten WELCOME TO NO WAY på vägbanan. Stortinget samt Statens Veivesen har troligen att utlyst en Fatwa mot denna hädiska illdådare.



E16 utan mittlinje mellan Oslo och Bergen, foto författaren

Personbilar kan ändå mötas någorlunda obehindrat, men möter man en buss eller en lastbil är det bara att köra ut på gräset eller gruset och låta den tyngste passera. Skulle två tunga fordon mötas är det upp till de två förarna att lösa det. Det finns på många ställen inga färdiga lösningar för denna situation.
I ärlighetens namn bör jag tillägga att när vägen är så här smal brukar det inte vara så tätt med vägavgifter.

Vår egen tid i rikedomen brukade vi kalla Förbudssverige. Vi var ett världssamvete, och dessutom var våra politiker alltid först med att komma på ett förbud mot något som kunde vara farligt för oss själva. Denna mantel är lyckligtvis kastad, men vi kastade den bara över kölen, och där satt Gro Harlem Brundtland redo att fånga den, och förvalta denna stafettpinne som sedan vandrat sicksack mellan de norska politiska blocken.
Vill du återuppliva mera gamla minnen är det bara att ta in på ett norskt hotell. Norska hotell är glassiga byggnader, i total avsaknad av personlig service. Betala sedan 100 kronor för en flaska mellanöl från minibaren, och knäpp på NRK.
Debattörerna på TV:n, (det är i princip alltid debatter), brukar vara engagerade men kontrollerade. Att staten skall ta hand om hela människans frihet, för att sedan portionera ut den igen i hälsosamma doser verkar alla vara rörande överens om. Debatten handlar mer om hur stora doser frihet det norska folket tål innan det blir häslovådligt.

Betänk vilket ansvar det ändå är att träda fram och ta på sig ett politiskt uppdrag i ett sådant land. Som statsminister är du ytterst ansvarig för varje enskild individs handlingar.
Ditt arbete blir således att kontinuerligt förhindra samtliga dödssynder hos 4,9 miljoner inbyggare.
Det säger sig självt att det inte går. Vi klarade det inte i Sverige under vår så kallade storhetstid, och de norska politikerna klarar det inte heller.
Men de försöker. Det är accis, bensinskatt, bomstasjoner. Det är skyhög alkohol- och tobaksskatt. Det är sockerskatt och fettskatt. Det är vinterdäckslag, och dubbdäcksavgift. Tobak får inte synas, utan säljes bara till dem som kan pricka ett av de märken som finns bakom skåpsdörren. Bingo för Marlboro! Nötkött vet jag inte hur de beskattar, eller om de lyckas få den fem gånger så dyr ändå?

Oavsett hur dyrt köttet är finns det ändå knappast någon som kan laga till maten. Som besökare i detta land ska man köra med säkra kort. Pizzan brukar bli lyckad och går ibland att få till och med under 200 NOK.
På ett av de stora kedjehotellen intill flygplatsen i Bergen klarar köket däremot inte av att steka upp en hamburgare. Att ta betalt för den som om den vore en filé Mignon klarar dock serveringspersonalen galant.

Talar man med Ola Nordman om politiken så märker man tydligt av att en stor del av indoktrineringen fungerat.
Ola är dock väldigt stolt över att norrmännen klarar sig själva. Att de klarar av att hålla landet fritt, och utanför EU. Medborgarna i Norge värnar nämligen sin frihet.
Problemet är bara att varenda EU-regel går igenom i Norge precis som i Sverige, och alla andra EU eller EES länder.
Ett annat problem är att Norge följer dessa direktiv långt bättre än de flesta EU-länder.
Ett tredje problem är att de norska politikerna är bäst i världen på att sy ihop nydesignade tvångströjor av alla de slag.

Den enda de har kvar, utanför EU, är att de löper större risk att åka fast i tullen. För tullen finns kvar.
Den norska tullen är verkligen på hugget och ransonerna är av det gamla storleken, precis som på den gamla goda tiden. Se där ett spänningsmoment och folknöje som gått förlorat i Sverige.
Men synderna finns kvar. Norrmännen flyttar bara sina inköp till svenska gränsen. Frosseriet, liksom lättjan och vällusten flyttas också till resmål som Thailand, Cypern, Kreta och Turkiet under semesterperioderna.

Sedan kom tyvärr sommaren 2011 ett bevis på det omöjliga i politikernas uppgift. Ett bevis som ingen av oss ville ha. Det går inte att kontrollera alla människor. Det kan när som helst komma en vred galning som lurar alla och ställer till med stor tragedi, och mot detta hjälper varken styrmedel, skatter eller avgifter.
Men i Norge finns mycket annat också. Saker som är helt gratis. Du upplever fantastisk natur, i en ren miljö.
Maten är förvisso uselt tillagad, ölen är dyr, servicen är av typen gör det själv, men alla är egentligen mycket vänliga. De flesta människor låter dessutom glada när de talar. I Norge slipper man höra förnumstigt långframitrutenspråk. Norges befolkning har dessutom färre nivåer eftersom de aldrig införde något eget adelssystem. Under landets långa och skiftande historia var det oftast danskar som fick lov att representera överklassen. Jag menar inte att Danmarks eller Sveriges historia är en belastning, för det är den inte.
Men i ett land utan överhetshistoria, som inte varit fritt lika länge finns det en glädje och en fräschör.

Det finns en naturlig och sann glädje att vara en del av detta land, som inte för så länge sedan blev fritt från sina stöddiga grannar.
Den syttende mai kan vi absolut vara avundsjuka på dem, för den stämningen går inte att återskapa i världens äldsta kungadömen.

Se på fasen, efter en lite lång inledning fick jag detta till att handla om norsk frihet i alla fall!

6 sep. 2013

Allergisk

Hjälp jag har blivit allergisk! På äldre dagar rentutav. Jag klarar inte längre av att konsumera vanliga svenska medier. Jag får utslag av fördumningen och bristen på insikt. Jag hatar den allmänna, men framförallt den språkliga förflackningen. Framförallt hatar jag det stockholmska navelskåderiet.
Svenska medier produceras i Stockholm av stockholmare och handlar till största delen om Stockholm samt om stockholmare.

Med ovanstående stockholmare menar jag framförallt relativt nyblivna stockholmare. Det finns en del vanliga stockholmare också, och mot dessa har jag konstigt nog inte utvecklat samma allergi. Riktiga stockholmare beter sig oftast som folk gör mest. De kan till och med påvisa spår av humor. De kan dessutom ofta vara nyfikna på landet omkring dem.

Problemet är att de vanliga stockholmarna bara är en liten minoritet i Stockholm. Den stora delen av stockholmarna består av de  nyblivna, som också oftast lider av hybris. Vi skulle kunna kalla dem för stockholmningar för att skilja dem från riktiga stockholmare. Stockholmningar är ofta komplexfyllda individer.
De har ofta flytt från småstäder som de inte kännt sig hemma i. Genom att lyckas i Stockholm hoppas de kunna hämnas på hela den avskyvärda landsorten. Det som inte är optimalt för oss vanliga svenskar, att dessa ynkliga människor idag dominerar stora delar av våra medier, myndigheter, kulturscener, vårt näringsliv samt vår politiska scen.

Särskilt de stockholmningar som kommer från Mälardalen, Bergslagen, Närke, Östergötland samt södra Norrland kan ha en förmåga att anpassa sig blixtsnabbt till förhållandena i vår enda futtiga storstad. Om någon av dem sedan tillåts komma i maktställning, är denna på Kafka-vis, så till den grad, förbittrad över sin uppväxt, att hela landet ska behöva lida för det. De anser sig redan ha sett båda sidorna av landet. De har först famlat i blindo i den jämngråa landsorten, eller förorten, för att sedan ha skådat ljuset i Stockholm. Eftersom Kumla var en hemskt trälig stad att växa upp i, måste ju hela Sverige vara lika träligt. sic!

Sic. Det var fel av mig. En stockholmning från Kumla slutar säga "trälig" långt före denna flyttar till Stockholm.

Det finns andra stockholmningar också, men de är ofta mer beskedliga. Folk från syd, väst, längre norrut och från öarna är nämligen lite bättre impregnerade. De medger ofta att de är i Stockholm mot sin vilja eftersom det är för dåligt med arbeten i Skara, Slite eller Lycksele. De vill till skillnad från de andra inte gärna tala illa om sin forna hembygd.

Jag söker här fördjupa mig i den värsta kategorin av stockholmningar. Den första kategorin. Det är de som aktivt försöker utplåna sin egen ungdom och sin identitet genom att komma på ett eget språk.

Nu avser jag alltså i text försöka beskriva hur eländigt dessa stockholmningar låter när vi stackars lantisar behöver höra på dem. Deras språk hade alltså inget namn ännu. Jag föreslår att vi helt enkelt kallar det stockholmningska.

Om ni undrar hur det låter så är det mest så som reklamen på radion eller teven. Om ni smyglyssnar på två fyraåringar som leker med barbiedockor, kan ni också få en inblick i detta eländiga språk.
Språket låter eländigt, konstlat och fult. Det är inte fult för dem som talar det, men det är hemskt för oss som måste höra det.

Stockholmningar kan absolut inte tillåta några tjocka konsonanter. Allt språk ska krystas fram genom att man pratar så långt fram i truten som bara möjligt. Vokaler får inte vara öppna, utan må vara möjligast slutna. Det viktigaste är dock att konsonanterna är tunna som spindelväv och satta så långt fram i munnen som möjligt.

Jag sade ju tidigare att jag är allergisk mot dem. Det är jag också, så länge de pratar svenska. När de sedan ska prata andra språk på deras Reinfeldtskt "vårdade" vis uppstår däremot en alldeles underbar komik. Att höra stockholmningar göra bort sig på engelska är nästan det bästa jag vet.

"Vi käär abååt de littel piipel" sagt av uppblåst vörldvajd BP-chef
"Iii amm toottalli innosent" sagt av imbecill stockholmninsk Astra-chef
"Vi hävv disgust" sagt vid ett nyligt statsbesök av allas vår före detta täbybo

Iband är dessa varelser medvetna om sitt problem med deras "straxnorromsjöarna" konsonant-tunnhet. Detta leder då och då till de allra mest fabulösa stockholmningska hyperkorrektioner.
En stockholmare eller en stockholmning klarar i regel inte av att uttala ordet viking på engelska.
De säger då "waiking", medvetna om att de allt som oftast pratar åt helvete för långt fram i truten. Detta är god 08-komik. Rikstäckande komik, tack vare TV4, Sverigesradio, SVT och naturligtvis ända ner till djupaste, lägsta Viasat! Stockholmningar är alltså benämningen för dessa våra deskriptiva, landsortens belackare. De själva tror att de verkar smarta, alltmedan vi andra vet att de bara är patetiska.

Stockholmningar har dessutom, i all sin förnumstighet, en tendens att överanvända bokstaven "u". Det är desvärre ökänt att värmlänningar och skaraborgare gärna överanvänder bokstaven "ö". Egentligen är det inte sant. Dessa västliga dialekter har helt enkelt flera "ö". Förutom "ö" finns det även ett annat ljud, nämligen "ô".
Att försöka förklara skillnaden för tondöva människor är ganska meningslöst, så vi hoppar helt enkelt över det. Vad jag däremot vill komma till är att det som stockholmningar är allra mest rädda för är att bli avslöjade som de bönder de egentligen är. De flesta av oss svenskar är bönder eller lantarbetare om man går tillbaka två generationer. Detta faktum vill inte stockholmningar veta av.

Vad kan vara mera bonnigt än att uttala ett "ö" som inte borde vara ett "ö"?  För att undvika detta, har stockholmningar under de senaste decennierna börjat gardera sig. De uttalar helt enkelt inga korta ö-ljud över huvud taget.
Om någon av dessa stackars män i skor ska in och röntgas, säger de hellre att de ska in och runkas.
I Stockholm är det nämligen helt i sin ordning att vara sexuellt avvikande, bara man inte blir avslöjad som stammande ur bondesläkt. De långa ö-ljuden behåller de däremot. Det finns nämligen vissa i Norrbotten som i riktig dialekt har omvandlat långa ö-ljud till u-ljud. Frågan är då om det inte rentav kan vara bättre att chansa på ö-ljud i dessa fall så slippa bli tagen för att komma från Piteå.

För att ingen skall känna sig felaktigt utpekad bör jag nog även nämna att det i vårt land också finns ett flertal dialekter som har korta u-ljud där det orden stavas med "ö". Rospiggar och göteborgare är typexempel på detta. De talar då till skillnad från stockholmningarna dialekt. Stockholmningarna däremot, lever i villfarelsen att de talar perfekt rikssvenska.

Som repetition kan nämnas att perfekt rikssvenska för dem innebär; spindelvävstunna konsonanter långt framme i truten samt diffusa vokaler, med en speciell misshandel av bokstaven "ö". Detta kombineras sedan med fruktansvärda uttal på både engelska och tyska. Stockholmningar är dessutom oftast fullständigt bortkomna när de hör svenska dialekter, eller tydligt talad norska och danska.

Skulle ni vilja ha hörövningar är det bara att slå på SR:s flaggskepp P1, och invänta något av de lite mer pretentiösa programmen innehållande teaterkritik. Där finns bland många andra en fnulig figur som heter Hannes Fossbo. Han tror att han låter intellektuell när han beskriver "murkret" i Shakespeares pjäser. I själva verket låter det som om han befinner sig i en sandlåda i Enköping. Han är dock i gott sällskap. Programledaren har redan hälsat oss "Välkomna till det fursta av hustens program., men innan vi burjar ska vi..."

Bonniers TV4 är också en källa att ösa ur. Damerna som säljer skönhetsmedel, kläder eller tvättmedel i avsnitten mellan de relativt korta filmklippen. Jag menar de där som har hittat på en helt ny "formula". De talar alltid flytande stockholmningska, liksom de flesta övriga aktörer i den sköna staden Stockholms reklamvärld.

Och vi stackars medborgare väntar bara på att Bryssel och Frankfurt ska ta över så att vi någon gång slipper detta förtryck från alla Stockholms nyinflyttade strebrar!

2 sep. 2013

Öresundsintegration

Det talas mycket om potentialen i Öresundsområdet, och då tror man ju kanske i allmänhet att det är en integration över själva Öresund som är den stora potentialen. Med tjugo års erfarenhet kan jag dock berätta att integrationen på den svenska sidan är minst sagt bristfällig. Då saknas det ändå inga fysiska broar, järnvägar eller motorvägar. Mentala broar saknas det dock.

Gränsen som en resande i området passerar är osynlig för den som inte är bofast här. Där Landskrona kommun övergår i Kävlinge kommun finns inte ens så mycket som en skarv i asfalteringen. Som utsocknes märker du således ingenting, men i själva verket har du passerat. Du har rest från Nordvästra Skåne till Malmö/Lund regionen. Inom det mediala och det mentala har du just passerat en knivskarp gräns.

En boende i Nordvästra Skåne tar i sitt dagliga liv aldrig in någon som helst positiv information om händelser i Sydvästra Skåne. De läser en tidning som är Sveriges femte största dagliga morgontidning.

I deras tidning rapporteras det på sin höjd om olyckor och mord som skett i Malmö. Malmö är i alla sammanhang rivalen eller rentav fienden och får stå som symbol för allt ont här på jorden.
Om man måste rapportera från ett evenemang där någon från Malmö hyllas så kringgår man alltid detta på något sätt.

För att exemplifiera detta kan jag nämna att en gala över fotbollen för några år sedan, slogs upp i Helsingborgs Dagblad med en helsidesbild av Caroline Seger med rubriken ”Seger i fint sällskap”. Lite längre in i sportdelen kunde man i det finstilta ändå läsa att Malmö FF också fått något slags pris och att en viss Zlatan vunnit Guldbollen. Caroline Seger vann priset som årets kvinnliga mittfältare. Jag tyckte prioriteringen var underlig, men förklaringen kom när jag förstod att Caroline Seger alltså är uppvuxen i Rydebäck strax utanför Helsingborg.

Likadant är det sedan om man går till rikets fjärde morgontidning, med det imponerande namnet Sydsvenska Dagbladet. Läser man den så inser man ju att här har något har gått allvarligt fel redan vid dopet. Den borde faktiskt heta Sydvästskånska Dagbladet.

Även här kan man ta sporten som ett av många exempel. I västra Skåne finns två ishockeylag av någon rang. Ärkerivaler naturligtvis eftersom det ena laget finns i nordväst och det andra i sydväst. Ett problem uppstår under de säsonger då Rögle från lilla Ängelholm spelar uppe i Elitserien, alltmedan Malmö Redhawks harvar runt och spelar i Allsvenskan. Hur attackerar man detta problem på en publikation som Sydsvenska Dagbladet? Jo man låtsas helt enkelt som att det inte finns någon serie som är högre än Allsvenskan. Då behöver ju ingen Malmöbo känna sig mindervärdig.

Man kan lägga all fokus på sitt eget lag och slippa skriva ett endaste ord om något som kommer från den nordvästra delen av provinsen.
Här gör man också de största felen i bedömningen. Sydsvenskan är en större tidning, och skulle faktiskt kunna växa. Det tråkiga är ju att det i Malmö, Lund såväl som i Helsingborg, (om man nu får skriva de tre städerna i samma mening), bor många som vill ha en bredare rapportering.

Har man som jag bott på båda sidorna så skulle man kunna tänka sig en skånsk tidning med både lite högre svansföring och vidgade vyer. Sydsvenskan har enligt mig bollen i detta sammanhang. Tidningen i nord har aldrig utgett sig för att vara annat än ett ”byablad”, medan Sydsvenskan storsvenskt kallar sig sydsvensk.

I själva verket är det så att i båda dessa regioner är detta navelskåderiet inte ens nära att avta. Västra Skåne till ytan betydligt mindre än Stockholms län. Befolkningen uppgår till en miljon, men mitt på detta lilla område finns en osynlig gräns och norr om den yttras inget positivt om vad som står att finna söderut och tvärtom.

Skulle samma sak finnas i Stockholm så skulle alltså SvD och DN dela upp Stockholms län i två delar, välja ut sina lag i ett antal sporter, egna stadsdelar etc. och skriva positivt om dem. SvD skulle kanske välja DIF respektive Norrmalm, Östermalm, och utvalda förortskommuner i norr och öster. AIK och Hammarby skulle inte nämnas i SvD om det inte handlade om supportervåld eller spelare som åkt fast för doping. Söder och de södra och västra förorterna skulle endast användas som en bakgrund för att skildra våld och missförhållanden.

Kan du se det framför dig? Här nere lever vi med det varje dag samtidigt som några drömmare tror att vi skall kunna integreras med halva Danmark.